15 dagars bloggutmaning #15 - sista dagen


Detta Ser Jag Framemot

Åh det finns egentligen mycket jag ser framemot! 
Men såklart vår semestertrip till fina Mona i Ängelholm. Så kul det ska bli! Järnvägsmuseet, god mat, bus, tjejsnack, mys, bad, ev Helsingör, glass och så mycket mer som vi har planerat den veckan, sen åker bästa Mona med oss hem några dagar!! Sen ser jag framemot att få börja jobba igen den 8/8. Vill ju inte ha semester.

Sen börjar min älskade Walther åk7! Vart tog tiden vägen? Åk 7, börja han inte hos dagmamma nyss? Hmm... Tiden går för fort!! 

Sen ska vi på Alfreds dop den 11/8. Blir nog nice! 

Vad ser ni framemot??

Vad vill ni läsa om mig? Vad vill ni jag bloggar om? Snälla kommentera. Ska vi köra en frågestund någon dag? Där ni ställer frågor och jag svarar?



15 dagars bloggutmaning #4

 
 
 
Land Jag Gärna Skulle Vilja Åka Till
 
Skulle så gärna vilja åka till Polen igen! Och på vår eller sommartid! Och då inte för att sola och bada! Nej jag vill träffa mina nunnor, njuta av Warszawa i ett annat klimat. Har ju bara varit där vintertid. Så vore roligt att se Warszawa i blomning! Njuta av en kopp kawa på torget i gamla stan och se på folk! Mysigt! Warszawa är min favoritstad! Den finns alltid i mitt hjärta! Kanske en promenad längs floden Wisła. Eller en promenad vid slottet Wilanów. Såå vackert därute! Och även besök i vackra Popiełuszko kyrka.
 
Plac Zamkowy w Warszawie widziany z wieży kościoła św. Anny.JPG
vy över gamla stan i Warszawa
Oj vad jag längtar ner dit nu! Men tyvärr finns inte ekonomin till att åka dit ner. Får spara när jag har möjlighet att göra det\n
 
 

Jag, Polen och Mina älskade nunnor!

Under åren 1996- 2000 (åk 6-9) gick jag på skoldaghemmet Stengärde. Det startades av prästen Bengt-Åke och läraren Katrin. Elevantalet var oftast aldrig mer än 5-6st.Tiden på Stengärde var min räddning!
 
Vi läste samam ämne i princip som våra jämnåriga kamrater i vanliga skolan. Men vi gjorde så mycket mer än att bara "läsa". Men det ska jag berätta om senare om intresse finnes.
 
Varje år kring 1a advent åkte vi ner till Polen. Vi besökte ett barnhem i Otwock som ligger 3mil sydost om Warszawa. Barnhemmet drivs av Nunnor från Elisabethordern. När jag började åka med var det inget barnhem längre egentligen. De hade några barn som var föräldralösa. Men mer och mer övergick det till att vara ett rehabiliteringscenter för barn med läpp, käk och gomspalt och även en del andra funktionsvariationer. De bodde där under perioder då de skulle opereras och rehabiliteras. De fick hjälp med medicinering, lära sig äta och att prata rätt. Lärare, sjuksköterskor och logopeder arbetar dagligen med barnen. Och de gick i skolan på detta barnhem. Det var barnhem från början. Bengt-Åke började åka dit ner i början av 80-talet. Och då var det barnhem. Nunnan som då ledde barnhemmet var Siostro (Syster) Serafina. Och en natt när de var där nere så hördes ett bultande på dörren och man hörde gråtande och skrik. På morgonen möts Bengt-Åke av Siostro Serafina och frågar vad det var som lät under natten. Och Siostro Serafina berättar om ett syskonpar som de sociala myndigheterna lämnat in då deras föräldrar missbrukar och har misshandlat båda barnen illa. Nunnorna tog hand om barnen och Siostro Serafina berättar då för Bengt-Åke att ”Det är såhär vi nunnor blir med barn” Då låg barnhemmet strax intill det nuvarande barnhemmet. Huset var då fallfärdigt och det tre våningar gamla huset gick inte att använda fullt ut, de fick i princip hålla sig på ett våningsplan. I rummen stod sängar uppradade med barn i. Men tack vare Polenhjälpen i Sverige kunde man bygga nytt där de fick bättre rum och kunde använda lokalerna fullt ut. Och under de året jag var med så byggdes en stor idrottshall.
 
Som sagt började jag åka med 1996. Vi samlade in leksaker, kläder, hjälpmedel och andra nyttigheter och hade med oss ner. En gammal nalle från ett barn i Tidaholm blev en helt ny kompis för ett litet barn i Otwock!
Den nunnan som ledde barnhemmet när jag började följa med var Siostro Filomena! En underbar go nunna! Och de var ändå så naturliga på något vis.
 
Ofta kom vi inte ner till barnhemmet förrän runt 10-12 på kvällen. Och Siostro Filomena mötte upp oss och visa vart vi skulle bo, och hade ordnat med mat till oss. Tänk er att nunnorna varje morgon går upp kl 5 för att be innan arbetsdagen startar, men Siostro Filomena lämnade oss sent för att få sova några få timmar.
 
Första året vi var där nere upptäckte vi att de hade många flickor i min ålder (jag var 12 år då). Och det var väldigt lite som passade dom av det som vi hade med. Men vi hade fått lite pengar skänkt och Bengt-Åke och Katrin beslöt att vi skulle använda lite av dessa att köpa något bra. Och JAG fick vara med och välja. Vi frågade Syster Filomena vad som behövdes. Och döm om vår förvåning när hon säger ”köp lite nagellack eller läppstift, det brukar dom gilla!” Och det var det vi köpte också och vilken lycka.
 
I Polen firar man St Nikolaus den 6 december. Det är lite som vår julafton. På morgonen kommer st Nikolaus med små gåvor till barnen. Och även vi fick gåvor som Siostro Filomena ordnat. På eftermiddagen var det ofta uppträde av barnen och vi sjöng någon svensk julsång. Och sen kom TOMTEN! Och det var en höjdpunkt för alla! Vi fick lämna över våra gåvor. Och det fanns oftast 1 max 2 presenter till varje barn. Och lyckan! Jag kan tycka att jul och födelsedagar är överskattat, ungarna får massa saker och det hinns inte användas alltid. Men ändå vill de ha mer... I Polen fick jag en tankeställare, var tacksam och nöjd för det lilla du får.
 
Nåt år hade vi med barncyklar och nunnorna skulle provcykla! Som vi garvade.. Deras kläder var i vägen när de skulle cykla på de där små cyklarna. Men lyckan och glädjen var enorm!
 
Jag fick många nya vänner. Och det var svårt med kommunikationen, men det löste sig med kroppsspråk och nåt år var det två tjejer som faktiskt pratade Engelska. Och vi kunde på så vis kommunicera och de tolkade.
 
Jag (i mitten) med mina nyfunna vänner. Tjejen till vänster om mig och tjejen i grönt pratade engelska. Och jag har än idag sporadisk kontakt med tjejen till vänster om mig.
 
 
 Några av grabbarna vinkar hejdå till oss!
 
Vi avslutade varje i besök i Otwock med en liten andakt i nunnornas kapell, och Siostro Filomena sjöng Czarna Madonno. Och som jag njöt när jag fick sitta hos nunnorna. För inte gärna satt jag med mina klasskompisar och lärare inte.
Siostro Filomena underhåller oss inne på barnhemmet
 
År 2002 var jag nere sista gången, då gick jag i gymnasiet och gjorde mitt specialarbete om Barn med läpp, käk och gomspalt. Och jag fick resestipendium av Rotary för att kunna åka ner till Polen och göra studier.
 
Detta år besökte vi även en camping som var sunkig, plåtskjul som saknade isolering. Här bodde familjer som i princip saknade inkomst. En dam som hade flott våning i Warszawa men som hon hyrde ut, valde att bo med dessa människor på campingen. Och det var det värsta jag varit med om... Men jag är tacksam att jag fått se allt detta ändå! Men denna kvinnan Elzbieta var fantastisk. Hon visade oss runt och vi lämnade även här över gåvor. I ett skjul bodde en familj, kommer inte ihåg antalet barn. Men den yngsta Susanna, var 4 månader. Hon låg invirad i flera filtar och tjock mössa på en säng. Resterande familjen var fullt påklädda. De bodde i ett av alla plåtskjul som saknade isolering, och det var 20grader kallt ute! Jag valde att lämna en katt som några damer på Röda korset sytt som vi fick lämna över till dom vi ansåg behövde dom bäst! Vi hade fått med oss barnkläder, leksaker, även vuxenkläder och en barnvagn. En man på campingen som var som en vaktmästare hade småbarn och ville ha barnvagnen. Men Elzbieta sa ifrån att han hade en vagn till sitt barn, o ja det hade han men den var skrabbig och ful, men han hade ju vagn. Elzbieta kom fram till mig och sa på knagglig engelska ”Yesterday a mother got a baby boy, this is for her and her boy! She have nothing” Igår var det en mamma som fick en lite pojke, den här är till henne och pojken, hon har ingenting!
Åh va tårarna rann å mina kinder! Jag blev så rörd och illa till mods.
 
Förutom våra besök på barnhemmet och på campingen så besökte vi såklart Warszawa och Bengt-Åke visade oss krigsmonument, gamla stan, och andra spår efter andra världskriget. Och min favorit var Popłorsko Kyrka där vi smög in under mässan. Jag hade kunnat sitta där länge, men jag var den enda av eleverna som uppskattade det. Men det som var allra mest gripande var nog ändå koncentrationslägret i Stuthof i norra Polen. Usch va fruktansvärt... det var verkligen hemskt!
 

...

 

...


Idah Michaela Lejonberg
Född: 4september 1984
Stjärntecken: Jungfru
Bor: Tidaholm
Längd: 174 cm 4september 1984
Civilstatus: Stolt singel
Familj: Son född 3 december 2005
Husdjur: Blandrastik född 20 september 2013 och en väldans massa damråttor
Favoritmat: Sushi, kokt torsk med skiratsmör, potatis och pepparot.
Intressen: Måla, rita, sy, sticka, virka
Året jag började blogga: 2008 på allvar. Men började när sonen föddes 2005
Smeknamn: Micha, Mickis, Mamma
Favoritfärg: ROSA